Sidor

onsdag 27 november 2013

Varför vi behöver sånt som är vackert?


Maher Art Gallery: Sandro Botticelli 1445-1510 | Italy


Ibland kan folks åsikter om konst, arkitektur, musik, etc verkas delas upp i två läger: de som gillar modernt och de som gillar gammalt. Och jag kan tycka att jag tillhör det sistnämnda. Men så är det inte nödvändigtvis. Saken är bara den att äldre konst har ofta en sak gemensamt: en strävan efter skönhet. Oavsett om det handlar om en medeltida gotisk kyrka eller en pampig barock kyrka så väcker båda en känsla av beundran, något himmelskt, skönhet. Jämför med valfri modern kyrka. Ett lysande undantag är Westminster Cathedral i London, som fortfarande inte är färdigt, eller La Sagrada Familia, som båda är väldigt vackra. Och relativt moderna. Nu är det såhär att mycket av det jag inte gillar är för att det är fult. Scenografin på Woyzeck, tavlor där man droppat/spillt/kastat färg och huset precis utanför min port (arkitekthögskolan (paradoxernas moder)). Vad är poängen, syftet med konst? Är det inte skönhet? En intressant fråga, med tanke på dess lysande frånvaro i många områden men oerhörda inflytande i hur vi använder föremål och upplever konst. Den här dokumentären med Roger Scruton är väldigt bra, med många intressanta aspekter om skönhet och varför vi behöver det. Se den!




Westminster Cathedral...
och Årsta kyrka, om det är det det ska vara

"all art is absolutely useless" -Oscar Wilde

En intressant aspekt som togs upp i dokumentären var Scrutons tankar om arkitektur, och hur skönhet går ihop med funktion. Ofta tänker jag att jag inte gillar moderna hus, men har inte riktigt kunnat formulera varför de är så problematiska. Men nu vet jag. I vårt samhälle där funktion värdesätts mest, och skokartonger utan minsta utsmyckning reses upp som ett ställe att bo på. 100% funktion. Men sedan händer det något konstigt. Skokartongerna vandaliseras eller blir bara allmänt klassade som tråkiga ställen att bo på och överges. Så mitt i allt funktionstänk så förlorar husen plötsligt sin funktion, rivs eller står tomma. Nya, minst lika fula hus byggs upp i deras ställe. Vars enda merit är att de är moderna. Men modernt blir väldigt snabbt omodernt och vad finns kvar då? Sekelskifteshus är knappast moderna längre, men ändå är de väldigt attraktiva att bo i. Varför? För de är VACKRA. Det är hemligheten. Att fullständigt överge sig åt funktion blir inte väldigt funktionellt eller miljösmart tillslut. Så även om man kortsiktigt ratar skönhet för det inte har någon funktion så består det vackra för att vi behöver det. 

Som grandpa säger, "it makes life a bit glamorous" 

måndag 25 november 2013

en etikettsamling


Loranga, Jaffa guld apelsin och en poppig orange soda.

Även om jag aldrig haft en riktig samling,  inte ens en kapsylsamling, så är jag i full beundran av de som samlar på något. Det är så kul med samlingar, speciellt saker som egentligen inte är värda så värst mycket (rolexklockor och renässanskonst räknas inte, även om sånt självklart också är intressant). Något som i grunden är ett lite maniskt sparande på sånt andra klassar som skräp men tillsammans blir något annat. Uttrycket "för en samlare så är det värt..."är ganska fascinerande. 
Jag älskar att titta på andras samlingar (läs: min mammas stensamling och den här). Senast var det min pappas etikettsamling. När min pappa var liten sköljde han alla, och då menar jag prick alla flaskor han hade hemma, torkade och pressade etiketterna, och sorterade slutligen upp allt i lådor. Vinetiketter, öletiketter, läsk, allt möjligt finns. I helgen fick jag för mig att jag ville titta på alla, så jag bad pappa visa mig dem. Han tog ner en stor aladin ask fylld med läsketiketter från hans barndom. 

Fruktiga läsker. Alla de här smakerna ser så goda ut, som Hallonspecial och Grapefrukt. Allt med hallon och grapefrukt blir ju bra.


Den här tjusiga trion vill jag helst rama in. 

Jag är lite etikett, eller rent allmänt förpackningsnördig. Förpackningar påverkar absolut vad jag köper. Trocadero är min favoritläsk. Jag vet inte vad skillnaden är i smaken mellan Champis och Trocadero, men Trocadero har finare etiketter. När jag fick reda på att glasflaskeläsken skulle upphöra slutade jag dricka läsk i mycket större omfattning, för jag hatar sladdriga petflaskor och man hinner aldrig dricka klart läsken innan kolsyran blev avslagen (hint: Spendrups, inför glasflaskorna igen så lovar jag köpa läsk!). 
Alla de här etiketterna får mig att vilja ha läskerna, att döma av förpackningen. 


Enbäret var fint. Nog min favorit i samlingen. Vilken gillar ni bäst?
Snyggt med allt guld.
Den femkantiga Champisen är en katt bland hermelinerna, för den är Pripp och allt annat är Mariestads bryggeri.

Ingen läsketikett längre, men jag ville visa den för det är Mariestads bryggeri på bilden. Alla etiketter förutom Champisen  och Ramlösan nedan kommer från Mariestad (där min pappa bodde). Bryggeriet finns inte kvar, den berömda mariestadsölen bryggs numera någon annan stans. 

Ramlösan har inte heller så mycket med Mariestad - läsktemat och göra, men den var snygg, så varsogoda:

torsdag 21 november 2013

En tröja doppad i pompoms


 Kläder som det inte är något fel på, inga hål, noppor, de passar, men ändå ligger längst in i garderoben och aldrig får se dagsljuset kräver andra åtgärder. Den här gången var det en ljusrosa v-ringad tröja som jag aldrig kunnat hitta ett värre fel på än att den var tråkig. Och vilket slöseri är det inte att gå och köpa nytt stup i kvarten när kläder ligger oanvända hemma (tillslut tröttnar man även på att inte hitta ett fel och slänger ändå). Så i sann makedoandmend anda får man piffa till kläder efter önskemål.
Först ville jag färga om tröjan, men sedan såg jag bilderna med pompoms och tyckte att det skulle vara mycket bättre. Den blekrosa färgen passar dessutom utmärkt, mer sockervadd av det hela. 
Du behöver: en tröja som behöver piffas upp, två paket pompoms (ca 20 i varje), och sytråd i samma färg.
 Vik ärmen inte på mitten som vanligt utan lite försjutet, så att det vanliga vikavtrycket hamnar på mitten. Placera ut pompoms, i ett någorlunda mönster som jag gjorde eller bara lite hejvilt. Nåla fast pompomsen.


Sy fast varenda pompom enskilt. Gör en knut i botten, sy genom hela pompomet tre fyra gånger och fäst på undersidan. Lite som om det vore en knapp. Upprep det hela på den andra ärmen.
Klart! Piff på den.


onsdag 20 november 2013

om Woyzeck och kejsarens nya kläder


Woyzeck<p>Nadja Weiss, Christoffer Svensson,Thomas Hanzon, Rebecka Hemse, Erik Ehn,  Johan Holmberg, Magnus Roosmann    </p>
<p>Fotograf Roger Stenberg</p>

I fredags såg jag pjäsen "Woyzeck" på Dramaten med några ur min skola. Fulare teater har jag inte sett maken till. Scenen var grå och blodstänkt och ful. Skådespelarna röt bara. Och kastade blod och rakskum på varandra. Sen höll de på med de mest omoraliska och perversa sakerna på scenen. Jag hade inte föreställt mig att pjäsen skulle vara som den blev iscensatt genom att bara ha läst historien. Woyzeck jobbar hårt för att försörja sin älskade Marie och hennes barn men han blir förtryckt av en major och Marie är otrogen. En liknande berättelse finns i operan Carmen. Men sen så tänkte jag på moderna uppsättningar och misstänkte att det skulle vara något i den här stilen.

Varför gillar jag inte pjäsen? Det har jag så svårt att uttrycka. Inte för att jag inte vet varför jag inte gillar den, men för att vissa saker är svåra att prata om. För att jag känner vissa hämningar. Jag är ung och tar till mig ganska lite sådan här kultur, så jag tror att jag inte är lika avtrubbad som många andra. Gränser finns, jag känner dem, det är något instinktivt. Marie i pjäsen i otrogen. Fine. Men är det nödvändigt att visa hur hon har sex  med alla utom Woyzeck på scen? Är det nödvändigt att visa hur hon har sex med någon som är död? Det finns inga gränser längre för vad som kan visas. Det diskuteras inte ens. Kalla mig pryd. Jag har inga problem med att vara det, jag känner gränser. (Kultur)folk blir inte ens chockerade längre. De är så avtrubbade. Och det är lite pinsamt att blod, sex och fulhet är kriterierna för att bli så hyllad som "Woyzeck" blivit. 

Varför går man på teatern? För att se en spegling av samhället? För att uppröra och chockera? Jag blev upprörd och äcklad, med följd att jag inte har någon brådska att gå på Dramaten igen. Om "Woyzeck" är en sådan spegling så gör det mig lite deppig om världen. Eller går man kanske på teatern för att få något att tänka på? Här var det mest  vad har samhället sjunkit till? 
Eller är kanske tanken att man ska bli upplyft? Bli underhållen? Få ett positivt budskap eller något viktigt att fnula på? Njuta av en bra pjäs? Förut trodde jag det var just därför man gick till teatern. En fin uppsättning, något vackert, något bra att tänka på. Det är därför jag går på Operan. För jag älskar musiken och njuter av varendaste ton (även om uppsättningarna där ibland är nästan lika fula som "Woyzeck"). Eller en bra balett. För att rörelserna, musiken, kostymerna, scenografin och helheten är så vackra. Men jag har blivit lite osäker på varför folk går på teater när de ser pjäser som Woyzeck om och om igen och sedan lovordar dem. 

 Det intressanta var reaktionerna. 

" ”Woyzeck” är en fantastisk uppsättning – den grandiosa scenlösningen, det totala allvaret från inledningen där Woyzeck kastar sitt blodiga hjärta mot en vägg. Alla obehärskat absurda inslag och det raster av videofilmer som projiceras på skeendet. Vågor, hav som blir färgstarka expressionistiska utbrott av ett känslostarkt kaos.
Michael Thalheimer är en kontaktyta mot stor europeisk teater som delar av den svenska teatern behöver som korrelat till en ofta trög psykologisk realism. Det obönhörliga hos Woyzeck paras med en stark konstnärlig vilja. Det är som om ett fönster slås upp för vädring. ”Woyzeck” är 80 minuter sceniskt tvärdrag. Missa inte." - SvD Kultur
I mean really. Överdriv.
Recensionen på SvD Kultur är eld och lågor. Men vi har väl vant oss vid att kultursidorna älskar konstiga saker. Jag brukar istället ta bra recensioner som en varning. Något nästan avskräckande. Varför har det blivit så? Varför är det som jag upplever, jag som ändå älskar kultur, den raka motsatsen till kultursidornas? Det är lite kejsarens nya kläder över det hela. Ingen vågar ens säga ifrån. Alla ska vara så himla accepterande om allt. Inget får vara rätt eller fel. Ingen får döma. Det du tycker kanske inte jag tycker och därför får ingen tycka något avvikande alls. Förutom det alla ska tycka. blablabla
Jag var äcklad. Mina vänner var chockerade. Mina lärare var besvikna. Det här är bilden vi får av teater, och jag är inte förvånad om Dramaten precis förlorat en drös potentiella framtida teaterbesökare, som ännu inte lärt sig att fulhet är det som ska prisas och precis fått avsmak för det hela. Bakom mig satt det några som fnissade mest åt det hela. Och åt 80 minuters absurditet kan man skratta, fnissa. Man kan leka med i kejsarens nya kläder och hylla det fula för att framstå som kulturell och inte verka soffig och omodern. Eller så kan man strunta i vad som kultursidorna och regissörerna försöker mata oss med tills vi blivit avtrubbade och tycker att "”Woyzeck”, det är en fantastisk uppsättning- en grandios uppsättning" och istället lita på våra instinkter och säga Nej! det tycker jag är en dålig uppsättning. (Woyzeck: missa gärna!)

måndag 18 november 2013

en adventskalender

 Om jag säger till Michael att November är den tristaste månaden blir han väldigt kränkt, och självklart lyser hans födelsedag upp det hela lite, men faktum kvarstår att mest hela November längtar jag mest tills det ska bli December. En månad fylld med pyssel, godisbak och traditioner är helt min grej, och adventskalendern är en sådan sak som gör den mörkaste månaden roligast. Vanligtvis brukar jag bara ha vanliga godiskalendrar, ibland med en liten uppgift (baka pepparkakor, städa etc). Men i år tänkte jag göra en lite satsigare, med ett litet julpyssel för varje dag. Lådorna kan man köpa på panduro hobby, och har klistermärken med en siffra för varje dag. Den här kalendern är till mina lillebröder, så pysslet är (förhoppningsvis) barnanpassat (även om jag egentligen inte gillar "barnanpassade" grejer, men det här är på mitt sätt), men man kan göra den här kalendern till vem som helst. Allt för att uppmuntra pysslet!
Den här rackarn blev inspirationen till ett pyssel. En julklapp Michael gjort för länge sedan. Tårtpappersänglar blev riktigt fint så det blir repris på dem i år. Den här är lite trasig och skör, men hur gullig som helst.
Du behöver tårtpapper, träkulor i huvudstorlek, silvriga piprensare, ängelhår (bara sådär, det har ju varenda kotte hemma(går att köpa på panduro annars)) och silverband. Knyt ihop bandet till en ögla, trä över huvudet (knuten längst ner som stopp). Vik tårtpappret på mitten och på mitten igen. Limma fast under huvudet. Rita ett ansikte. Limma hår på toppen och gör en gloria av piprensare som man limmar på det. Klart!
Man kan köpa alla möjliga pysselsatser på panduro, men jag har så mycket pyssel i mina lådor, mycket som jag hade när jag var liten och inte använt på ett tag, och rester från olika pyssellådor och projekt. Så jag ville göra mina egna pysselsatser. Lådorna jag köpte var alla pyttesmå, fastän det stod på paketet att det skulle finnas större. Så allt pyssel fick vara miniformat.
Vissa dagar lovas det pepparkaksbak. En pepparkaksdeg skulle kanske inte vara så lämpligt att ha i kalendern men små pepparkaksformar blir bra så får degen stanna i kylen. Nästa dag ska kakorna dekoreras, då kan man lägga små spritsar och ett kristyrrecept i paketet. En annan idé är att ha knäckformar eller smarties att dekorera pepparkakshus med. Eller material till snögubbar: trä två marshmallows på en tandpetare, gör en halsduk av röd rulle godis och en mössa av geléhallon. Bra att ställa framför pepparkakshuset.
Jag rotade också fram alla mina julbokmärken så man kan göra kristyrer. Fler bokmärken kan läggas i en annan låda, för man kan dekorera allt möjligt med bokmärken. Jag fixade inte pysselsatser för alla dagar, utan i vissa luckor lade jag juliga band, glitter, klistermärken osv.


En annan pysselsats, komponerad av undertecknad. Träfigurer. ett stickat rör till tomteluvor och kroppen målas röd.
Man kan också lägga ner tändsticksaskar (givet att barnen får leka med tändstickor), papper och pynt att dekorera dem med, det blir en bra julklapp.
Till jul behövs det placeringskort så dukningen blir lite festligare och alla vet var de ska sitta. Ett bra pyssel är att klippa till och vika placeringskort, lägga ner pynt och en lista på alla som ska komma. Annars har det ofta varit ett sånt där sista minuten pyssel, en kvart innan gästerna kommer, det och att vika servetter.
Man kan också lägga ner tomma presentetiketter och pynt och dekorera dem, så blir genast presentinslagningen lite tjusigare och mer personlig.

Det var julpysslet planerat för i år, hörs sen om hur resultaten blev!

onsdag 13 november 2013

Skokloster och kristallkronan

Sista söndagen på höstlovet var jag på skokloster. På vägen dit regnade det och var riktigt novembergrått och trist. Men vädret matchade iallafall slottet. Skokloster är ett riktigt slott, vitt, fyra torn och en innergård. Minns när jag var här första gången och blev så nöjd över att äntligen få se ett riktigt slott.
Mälaren brevid var dimmig och novembergrå.
Den här allén ser säkert lite vänligare ut på sommaren, nu ser det mest ut som en massa whomping willows.
Regn på linsen
Efter den korta regniga vägen in kunde jag knappt känna mina fötter längre det var så kallt. Stengolvet bidrog till den känslan. Så gick vi rakt till caféet och åt lunch. Sen blev vi varma på stora kvantiteter kaffe och några kakor.
 

Carl Gustav Wrangel som byggde slottet. Tyvärr fick vi inte fotografera i de mest spännande rummen, som   t ex vapensamlingen: flera rum med vapen, rustningar och annat roligt. Som små kanoner man ställde på borden vid fester och när någon sa ett bra skämt så fyrade man av kanonen (En kanon hade exploderat baktill så det skämtet kanske inte blev så roligt tillslut). Eller uppstoppade piggfiskar från 1600-talet och en bomb och ett tortyrredskap plus historien om varför de hängde bredvid varandra på väggen.
Ett annat känt rum är den stora festsalen. 325 kvadratmeter, vilket var viktigt eftersom det var en kvadratmeter mer än på festsalen i det kungliga slottet. Men mitt i bygget dog Carl Gustav Wrangel och eftersom ingen annan skulle betala deras lön så lade byggarbetarna ner sina verktyg och gick. Tiden har stannat i det rummet, man tror att de alla ska komma tillbaks imorgon och fortsätta med jobbet. Till och med byggställningarna finns kvar.
Men på den här våningen fick man iallafall fota, som var bra eftersom det här rummet var mest anledningen till varför jag ville hit. Eller rättare sagt lampan. 

För ni minns kanske när jag berättade om kristallkronan från 1672 som fått glassjukan. Ett fel i receptet på glasmassan som gör att 60-70 år senare börjar små sprickor uppstå så att glaset ser vitt ut. Kronan är inte dammig, men sjuk. Och glassjukan har inte stoppats genom att sänka luftfuktigheten. Så nu har delar börjat trilla ner. Och resten kan rasa ner när som helst. Så därför ville jag skynda att se den innan det är för sent.

Taket i det här rummet är också ganska speciellt. I varje hörn representeras en världsdel. I det här hörnet är det Afrika: en afrikansk kvinna och en krokodil med långa ben.

Visningen vi var på var en specialvisning, eftersom hela slottet var mörkt. Guiden hade bara en ficklampa och man såg läskiga skuggor överallt. Och väntade man tills alla hade lämnat ett rum och var ensam där ett litet tag så kändes det nästan som om man bodde i slottet och hade gått vilse på väg till sovrummet.

På vägen hem var det så mörkt och kändes som natt även om klockan var fem. Men den känslan behöver
jag väl inte förklara.

tisdag 12 november 2013

Hur man lär sig älska opera på riktigt


Jag sitter och skriver och lyssnar på opera i bakgrunden, som jag redan förklarat är den bästa musiken som finns. 
Aha, det är la forza del Destino, ja Ouvertyren är verkligen vacker. Jag lyssnar klart. Nu kommer den inledande delen där man sjunger, och tror mig förvänta hur det kommer låta och ser fram emot det. Men så fort jag tänkt det så bang! vi är mitt i den kändaste arian från Rigoletto. Åh det var ju irriterande, för man kan ju inte lyssna på en maffig aria direkt efter en ouvertyr. Men arian är så melodisk och jag glömmer den lilla irritationen men när den arian är slut så kommer en ny aria från la Traviata. Ingent fel på den men om jag precis hört en maffig aria så behövs det något mer post-aria. Jag lyssnar på en sån där samling med "det bästa ur opera". Man kan inte behandla opera som popmusik med treminutershits som blandas lite hippsomhapp. För opera är så mycket mer komplext än så, med inledningar, höjdpunkter och tragiska slut men också underbart melodiska delar i mitten som fogar samman allt, lite som böcker.
Det är som att läsa en bok där man först läser inledningen och sen är nästa kapitel ett klimax från en annan bok och sen kommer plötsligt en sorglig scen från ytterligare en annan bok och sen kommen plötsligt en ny höjdpunkt och sen ett tragiskt slut och sen tre till höjdpunkter och sen plötsligt en ny lite gladare inledning. En sån bok kan man knappast läsa utan att bli helt snurrig. De finns visserligen och kallas antologier men jag har aldrig förstått meningen med dem. Så om ni verkligen vill förstå varför opera är så underbart så finns det inga lätta genvägar, lyssna igenom en hel opera en gång och sedan ungefär tjugo gånger till tills du uppfattar varenda stämma och instrument och du kommer att inse att allt annat är ganska platt i jämförelse. Jag bjuder på la Forza del Destino till att börja med <3.

pompoms


kim noorda.

Sweater

lite whimsical att piffa upp en tröja med

bildkälla: pinterest



söndag 10 november 2013

Carl Malmsten på Waldemarsudde




Förra veckan var jag på Waldemarsudde för att se utställningen om Carl Malmsten. Min mamma hade redan varit där men eftersom jag hade fysikprov då kunde jag inte. Men hon är en sån bra utställningskompis så hon fick helt enkelt gå en gång till.

En randig kökssoffa. Tyget i bakgrunden har Carl Malmsten ritat. 

Möbler är till för människor och ska därför vara sköna, både att se på och sitta i. Armstöden på den här stolen är ergonomiska och bra. Dessutom tycker jag att tyget på stolen matchar intarsian 
på bordet så bra.

Carl Malmsten trodde på trä. Träets kvalitéer som färgpalett till exempel. Han kallades "koloristen bland snickare". Han var mycket duktig på intarsior, där det blir som man målat med trä. Om man ska göra ett fint intarsiaskåp så krävs det mycket noggrannhet, och tja, den här skissen går inte av för hackor!

Sedan gäller det också att veta vad ska göras i vilken träsort, och då numrerar man fälten och gör en liten Fanérförteckning. Jag älskar att han gjort små linjer för att inte skriva snett.

Och det färdiga skåpet. Rom på en skåpdörr. Vanligtvis står det på svenska institutet i Rom. På den lilla skylten under ryttarstatyn syns CM. Praktskåp som den här var ganska populära att ha/ tillverka mer som ett konststycke än ett praktiskt skåp.

Joniska stolsben. Lägg märke till de enklare benen bak. Lite antiken och lite empire. Napoleon och alla de andra framstående militärerna var på krigsfälten och det blev trendigt med en lite krigsinspirerad stil hemma. Som att t ex göra om små rum till tält genom att täcka/drapera väggar och tak som ett i tält, egyptiska inslag etc. En av de beundransvärda sakerna hos Carl Malmsten: hur han kopplade gammalt med nytt. Istället för att slänga ut allt gammalt och vara originell till varje pris, så band han ihop antiken, empire med tjugotal. Både empire och tjugotal var inspirerade av antiken, så det joniska stolsbenet är väl en gemensam nämnare.


Om jag inte minns fel så var den här inredningen bröllopspresent till Gustav VI Adolf och Louise Mountbatten. Mattan är också MMF. Alla färger och former här går så bra ihop. 






Det här skåpet är tänkt för just fru T. Berendt, och ingen annan. Han gick hem till folk, såg vad som skulle passa och gjorde en möbel som var anpassad till en viss inredning. Jag tänker att det är lite som ateljésydda klänningar, som var gjorda efter ens egna mått och satt som en smäck.

OBS! denna möbel är bättre brun. 

Jag älskade alla illustrationer/ritningar som var upphängda över hela utställningen. De visar hur noggrann han var med allt. Noggrannhet är nyckeln! Älskar också den tjugotalsiga handstilen. 


Mattan i bakgrunden är gjord av Märta Måås-Fjätterström. Hon körde lite i samma anda som Carl Malmsten, där hon förvaltade och uppdaterade traditionen. Hon inspirerades av de skånska (allmoge) textilierna och lät dem leva vidare i sina mattor. Jag tror de kom rätt bra överens. Märta Måås-Fjätterströms mattor har man länge kunnat köpa i Carl Malmstensbutiken.


Pinnstolar in all shapes and sizes. Lilla Åland hette pinnstolen som Carl Malmsten formgav, men det där med pinnstolar är ju mycket äldre än så. 

Utställningen hette möbelsnickare och pedagog. Eller nåt sånt. Pedagog är det jag vill komma till. Carl Malmsten gjorde nämligen mycket för att det han byggt upp inte skulle dö med honom, och att unga lärde sig traditionella konsthantverk i en tid som hotade dess överlevnad. Han  planerade att bygga flera skolor, som t ex Nyckelviksskolan och många andra där möbelsnickarkonsten lärdes ut. Framförallt Capellagården på Öland. 


Funkis. Stilen som skalade bort dekoration till förmån för funktion. Som inte kunde kombinera. Som fick hem att se ut som sjukhus och utan identitet. Den stilen hatade Carl Malmsten. Han tyckte att den var människofientlig. Och jag håller med. Möbler och rum är till för människor, inte tvärtom. Jag känner att det blir mer och mer tvärtom faktiskt. Vad är poängen med en möbel man innerst inne tycker är ful, obekväm osv bara för att designern blivit känd för att möbeln är nyskapande och originell. Jag hatar inte originella grejer, men det borde inte vara det viktigaste (som det ju är nuförtiden) så att skönhet, funktion etc hamnar vid sidan om. Han hatade "spagettimöbler". På bilden förstår man hans (förgäves?) ansträngningar att det här fula skulle ta över hemslöjden och framtiden.

Carl Malmsten var så mån om att föra kulturarvet vidare, och grundade bl a Capellaskolan på Öland där tanken var att fler skulle lära sig möbelsnickeri. Det här bordet är gjort av en elev på Capellaskolan. Vad skulle jag inte ge för att höra herr Malmstens åsikt om det här bordet, med tanke på vad han tyckte om funkis som människofientligt och att möbler och former ska vara ergonomiska, vackra etc- finnas till för människan. 


Efter utställningen tog vi en till på resten av huset. Det här rummet är näst-finast på hela Waldemarsudde. Vem behöver tavlor om utsikten är så här? Och så är det så fint med alla växter överallt. 

 Men finast är biblioteket. Glömde att ta en bild på rummet så ni får lita på mig. Är precis så murrigt och mysigt som ett bibliotek ska vara, så långt ifrån tråk-ljustochfräscht man kommer. Tog en massa bilder på de fina bokomslagen däremot. Jag dömer alla dagar en bok på sitt omslag, så det här biblioteket är nog mitt bästa. Synd att man inte får bläddra i böckerna, men bra att vissa är utställda såhär. Vissa bokryggar är däremot så fina att det verkligen kliar i fingrarna att dra ut dem och ta en närmare titt. Passande till Halloween så stod en spöksonat framme.


Fina detaljer på ett gammalt bord.

Det pågår också en utställning om Skagen(målare). Man kan se tavlor av Peder Severin Krøyer som blev sinnessjuk, och hans fru Marie Krøyer. Och andra lugna tavlor som den här.

Men den här tavlan  gillade Thomas bäst. 

På vägen hem var stockholm så här fint. 


Och så såg jag loch Mälaren monstret.