Sidor

torsdag 27 februari 2014

Ett stycke knyppling


Härom veckan fick jag en banankartong lastad med diverse knyppelsaker. Det var en dam från kyrkan som hört att jag knypplar, och tyckte att det var bäst om jag fick de här sakerna. Med spänning och andakt öppnar man den här sortens lådor, det är ju en människas handarbete, intresse och samlande bakom. En kvinnas konsthantverkande i en bananlåda. 

Det här var så smart. Någon har knypplat små snuttar till varje mönster, så man vet hur spetsen kommer se ut sedan. Så fina de var också! 

En knyppeldyna fick jag också! Med påbörjad spets och en sådan där smart virkad sak att hålla ordning på pinnarna med. Jag börjar få en liten samling knyppeldynor, så jag tänkte att det vore bra att lära Thomas knyppla på den här (han vill lära sig).


En annan rolig sak i bananlådan var en bunt knyppelrelaterade tidningsurklipp. Här var det flera sidor om rysk knyppling i Vologda. Dessa spetsar såg annorlunda ut från de svenska och italienska. Jag visste inget om rysk knyppling, men jag upptäcker bara mer och mer om hantverket och alla olika lokala varianter. En sån kul sak med hantverk: mångfalden och variationen. Samtidigt som den är så starkt bunden till en plats. 
Ryska knypplerskor ovan har en annan slags dyna. 

Böcker, beskrivningar och vykort ingick också i lådan. Ett personligt knyppelpaket. När jag blir gammal och inte orkar/vill göra ett hantverk ska jag också samla allt relaterat med det i ett paket och ge det till någon som kan fortsätta. Låta det leva vidare. Tack!

tisdag 25 februari 2014

musée Rodin

Längtar efter sommar så vi kan ju titta på den här somriga bilden tills den kommer. Musée Rodin är mitt bästa paristips. Om ni har vägarna förbi. Min kamera dog sekunden efter den här bilden togs, så jag var lite butter när jag gick in i huset. Men stället var tjusigt ändå.

lördag 15 februari 2014

antikmässan: karusellelefanter & allmogebroderier


Förra veckan satte Antikmässan igång, och jag var där! Egentligen hade jag planerat att packa och så inför vår klass/skolresa till Romme, men ni vet, när Antikmässan är i stan får skidrese-packning ta andra prioritet.
Antikmässan var full av såna här fina allmogeskåp. Och den här väggen/ trätapeten är ju bra om man vill ha en annorlunda slags fondtapet.

En matta som mamma tyckte var för blek (typisk mamma judgement) men som jag tyckte var fin. Gillar färgskalan. Det fanns andra obleka mattor också.

Och MMF mattlagning.

Det fanns en stor stor variation på antikmässan. Allt från fancyschmancy gustavianska byråer till lite udda gamla saker. Det fanns en kanon i ett utställningsbås med utomhustema. Om man skulle vilja ha en sådan i sin trädgård för att impa på grannarna. Och sen då, en elefant från en gammal karusell, inga konstigheter. Man undrar lite vem som kommer köpa den här. Om de har tomt i något stort rum där en karusellelefant skulle passa alldeles fenomenalt. Eller om de bara måste ha den, och slänger ut allt annat ur deras vardagsrum för att få plats med denna pikanta detalj.

Man måste inte ha 50 000 i byxfickan för att shoppa loss här heller. Mina ögon drogs automatiskt till en låda inklämd mellan en massa bråte i en monter. Full med såna här trådrullar. Träspolar! Etiketterna! Färgerna! Det fanns massor av fina färger, men jag tänkte inte ens vilka färger saknar jag utan mest bara åhhhh och köpte de finaste (rosa). Köpte också en madeleineform i koppar.

Vänta. Krokar och beslag? Har bauhaus en monter här? Måste undersökas. 

Pappa är toppen att gå på antikmässor med, för han är så kunnig om porslin och möbler och annat fint. Men innerst inne tror jag pappa trivs bäst på bauhaus och clas ohlsson. Så när man kombinerar bägge blir det nog lite sjätte himlen för honom.

Jag hittade också något väldigt bra: tapeter! För jag vill tapetsera om på landet, och var ganska inne på en jugendtapet med stiliserade träd från boråstapeter. Men nu tycker jag att den kanske är lite för stan. Och här fanns det en superfin tapet med gröna löv (obs finns inte på bilden) som ser lite ut som william morristapeten med pillöv. Alltså. Känslan i de här tapeterna. Man kunde känna strukturen i färgen, där det var tryckt. De fick mina nuvarande tapeter att framstå som sladdrigt ikeapresentpapper.

Valsar som man har när tapeter trycks. 
Bäst jag stod där och dreglade över tapeter så kom en kvinna fram och frågade om jag ville ha prover på tapeterna jag funderade på. Så jag fick prover på en grön jugendtapet och den med löv. Helst hade jag lekt obestämd och pekat på tjugo tapeter och bett om prover, för de var sååå fina. Men så kan man inte riktigt göra. Ändå. För när jag provat klart kan man klä in lådor och annat med tapeterna. Gahhh. 

Jag får lugna mig, alla kanske inte älskar handtryckta tapeter så som jag gör just nu. Här fanns det gamla gulliga slitna syskrin.

Och orreforsglas. Fin! Snart kan man bara köpa orrefors såhär, på antikmässor. När butikslagren tar slut, så är det slut. Schnyft. 

Apotekarflaskor, hästar och kaffekvarnar. 


Åh. Sen kom den stora höjdpunkten. Hela tiden hade jag såklart hållit ögonen öppna för textil, som jag aldrig kan få tillräckligt av, och förutom trådarna fanns det inte mycket. Och sen, när vi började bli klara med mässan, så skymtade jag något textilt i ögonvrån. Så jag snurrade runt direkt och begav mig ditåt. I en pytteliten monter var det en massa kuddar. En man som stod där sa ja, jag har inte gjort de här själv, men min fru har det. Och så dök hans fru upp och båda var världens trevligaste. 
Hon berättade hur hon köpte gamla textilier (vävnader, broderier etc) och omarbetade dem till kuddar. Det var så inspirerande att träffa henne, för hon hade förstått hur bra och fina dessa textilier var, och ville göra något av dem. Ibland hade en broderad duk fått en fläck, men istället för att slänga tar hon tillvara på resten och syr kuddar. 

Hon berättade också att det sällan är svenskar som köper hennes saker, utan folk från exempelvis usa. Vi uppskattar inte vad vi har! 

Min mamma köpte en kudde damen själv broderat, dock inte den här, vilket jag tycker var ett felaktigt beslut. För den här är helt sagolik. Men damen berättade att hon bor nära torshälla/Eskilstuna, så om jag verkligen inte kan släppa den här (och den vävda kudden ovan- insåg inte att väveri kunde bli så fint fram tills nu) så är vi ju i princip grannar. Alla de andra utställarna här bodde i Dalarna och Härjedalen (coincidence? Nepp. Där finns det så mycket fint ju). 

Precis vid slutet återsåg jag en gammal favorit, men det blev ingen tulpanvas nu heller. Waldermarsudde-blomsterarrangemangen här får vänta ett tag till.

onsdag 12 februari 2014

Söder del två: Östgötagatan och Bryggartäppan

 Vi tar vid där jag slutade sist. Titta på Katarinakyrkan, luriga katter, sväng sedan till vänster, förbi den snygga tegelskolan, och stanna här. Tjärhovsgatan. Fint staket, fina trähus och fin port. Söder leverar.
 Fortsätt ner för den här gatan och Katarina brandstation som har ungefär jordens snyggaste skylt.
  Fina spiror på taken.
En affär hade bara såna här (muggar?) med en massa olika motiv. Jag tycker att de var rätt fina, speciellt den här. 
En fiskaffär. På Östgötagatan finns det massor med roliga små affärer. Som en turkisk tobaks/ cigarraffär, där de sålde pyttesmå mattor i dockhusstorlek. Så jag köpte två.
I en afroart butik hade de superfina korgar men också såna här smarta återvunna cyklar. Köpte en liten korg men ingen cyckel. 
Men promenadens bästa upptäckt var nog den här parken, Bryggartäppan, även om jag passerade parkåldern ett tag sedan.
Juste, en märklig sak på den här bilden. Trädet har pollen! Så blir det när vintern är mild i evigheteter och sedan kommer snön plötsligt. Man undrar hur det här trädet kommer att se ut när våren faktist kommer till slut.
Men. Tillbaks till parken. Den var som ett mini-skansen, med lekstugor som faktiskt såg ut som gamla hus/ skomakare/ stall/ affärer etc. I riktiga material och färger, inte sådär plastigt som det kan bli ibland. Om man går in i stugorna har de till och med (fasta) tavlor, emaljbaljor, kastruller osv. Jag minns hur mycket roligare det var att leka i liknande miljöer, t ex lekstugan på nordiska museer. Även när jag inte lekte så mycket på andra parker. Det blir ju så mycket mer på riktigt, samtidigt som det gamla får en att drömma sig bort. Här ville jag vara fem igen.
Det fanns även en textilfabrik. Jag gillart. Som också finns i verkligheten, vilket en skylt bredvid informerade om. Jag tror i princip alla små hus har en förlaga i verkligheten, i Stockholm. Alltså. Den här parken <3. Mitt bästa stockholmstips till alla som vill leka.

måndag 10 februari 2014

Söder del ett: Katarina och Mäster Mikaels gata


Söder. Denna stadsdel. Min relation till den är svår. Lite Pride and prejudice över det hela. Götgatan är utan tvivel den gata på Söder jag varit mest på. Och Götgatan har fått forma min bild av Söder. Fullt med människor, stökigt, avgasigt. Jag har inte alltid förstått hypen med Söder. Men min mormor och morfar, som bor på Söder, (gissa vilken gata) har nog förstått den. Det är intressant hur man kan ta en stadsdel så till sitt hjärta, bli sådär riktigt lojal, att det nästan blir en tävling. Så är mitt hjärta i Östermalm för det mesta och så tycker min mormor om Söder. Och min mormor är mycket mån om att propagera för Söder, och vill visa mig att Söder faktiskt är bäst. Så hon var min stadsguide när jag gick min andra upptäcka-Stockholms-promenad för året (snön skvallrar om att det var ett tag sedan promenaden gjordes). Och visst är Söder charmigt. 

Söder är så stort att tanken på en promenad som rymmer hela Söder är lite svindlande. Så vi bet av ett litet hörn i stället. Vi började här, med denna utsikt. 
Mäster Mikaels gata är den gulligaste gatan i hela Stockholm. Det är Elsa Beskow- nivå på pittoreskhetsskalan. Det finns ett hus här som ser precis ut som det tant Brun, tant Grön och tant Gredelin bor i och jag var övertygad om att det var det här huset. Är fortfarande lite misstänksam mot de som säger att tanterna bor i Sigtuna

En annan sak är hur fina färgerna är här. Mintblått och djuprött. Och så matchar fönstren planket. Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag när fönster har en färg, rött, som här, eller grönt till exempel.


Historien bakom Mäster Mikael. Mäster var en benämning för bödlar, och det finns ju fler gator i stan som är uppkallade efter bödlar, t ex Mäster Samuelsgatan. Mäster Mikael var bödeln som bodde här på 1600-talet, och jobbade på den närbelägna galgbacken. Men livets ironi: vid en stökig kväll på krogen dräpte han en man och blev själv avrättad. Som man bäddar får man ligga eller applicera något annat passande ordspråk.
Den här tillbyggnaden är bara för bedårande. Det framgår inte riktigt på bilden, men efter det här huset är det ett stup och samma utsikt som på första bilden. Vem vill inte bo här?
Ett fint brevinkast. 






Ett pampigare hus bland alla gullepluttar. Om jag inte får det gulliga röda tillbyggnadshuset så kan jag alternativt tänka mig bo här. 
Katarinakyrkan, som brann ner, men byggdes upp igen. Den här kyrkan är nog finast så här på vintern, när det vita matchar snön och himlen.


Min morfars moster (som var danslärarinna vilket jag alltid tolkat som prima ballerina) och hennes familj ligger begravd här, så vi hälsade på. Men den här katten stal showen. Den gick väldigt långsamt och försiktigt, med ögonen fixerade på ett buskage. Precis som när ett lejon smyger sig på en flock antiloper gick den. Jag antog att katten fått syn på en mus och var såklart stilla och följde spänt utvecklingen. Plötsligt hoppade den in i buskaget, men jag hörde inget mus pip och katten var ganska stilla efteråt. Antingen missade katten musen eller så ville den bara ha uppmärksamhet från oss. 

torsdag 6 februari 2014

Vintage stickmönster med stämplar från Dacca och Karachi

Jag har alltid velat behärska så många hantverk som möjligt, och ofta gått olika kurser för att lära mig dem. Jag lärde mig sticka den absolut mest basala tekniken någon gång i femman, och stickade ett par lovikavantar, där en vante är större än den andra, och en halsduk med vissa imperfektioner. Sen åtog jag mig ett till halsduksprojekt men gav upp när det var ca fyra cm långt och sen gav jag upp. Sedan dess hade jag hunnit glömma även den där lättaste tekniken. Men nu efter att ha sett en massa fina stickmönster på pinterest och efter att ha varit allmänt missnöjd med jordens koft-utbud (för långa och inte figurnära= passar bra med byxor men absolut inte med klänningar) så ville jag ta tag i stickandet igen, lära mig både den basala men också något mer avancerade tekniker och öva upp mitt tålamod. När det gäller stickning behöver jag inte gå en kurs, för i detta område har jag en förträfflig stickerska till mormor (hon har stickat så otroligt mycket fint till oss när vi var bebisar, och kan göra en mössa på en eftermiddag. Det är nästan läskigt hur snabb och jämn hon är, men det känns tryggt att ha lite stick-gener i familjen) . Så jag bad mormor att lära mig och det gjorde hon! Om man ska sticka är det till fördel om man kan läsa stickmönster, och för att visa mig hur tog mormor fram den här gulnande pappersbunten. Till synes. Men ni får snart se att det är mycket mer än så. 
Den tillhöde min mormors mamma, som också var en hejjare på att sticka. Det är en massa små stickbeskrivningsböcker från 1940- och 50- talen som bundits ihop. Här är tillexempel en med disney tema.
Där kan man lära sig hur man stickar mussepigg tofflor.
Och bambiklänningar.
Den här tyckte jag var lite konstig. Blir det inte lite väl varmt och stickigt om man ska ha en sådan? Eller har jag inte förstått tanken? Barnet ser inte precis überlyckligt ut. Allt var nog inte bättre förr...
Sötare går nog inte.

Gullig mössa och vantar. Fast störst envy är det på fickans kappa, vill ha en prick sådan. Har letat efter såna, och så hittar jag den perfekta i en stickbeskrivning för barnkläder från 40 talet. Typiskt. Får nog lära mig att sy kappor också. 

En till urgullig mössa.
Superfina vantar. Jag vet inte hur komplicerat det är att sticka vantar, är det svårt med fingrar? För det borde gå ganska fort egentligen och vara ett bra nybörjarprojekt. Den lila stämpeln visar att den har sålts i Karachi i Pakistan, vilket jag gillar, dels för att det är en bra kombo och för att det är en stämpel att det inte är vilken vintage-stickbeskrivning som helst, utan har tillhört min nano.
Vad tonåringar hade på 50-talet.
Några superfina kabelstickade koftor. Det här blir nog målet.
  Här fick jag dubbelkolla vad det egentligen var man skulle sticka. Men det är dräkten! För den riktigt inbitne stickaren med massor av fritid.
Mitt eget alster! Det ska inte bli något, utan jag lärde mig på det här. Först vanlig, sedan slätstickning, kabelstickat och ett mönster från någon av beskrivningarna i boken.